Migration och asylrätt

År: 2008

Typ av text: Bokkapitel

Publicerad av: Liber

Språk: Svenska 

Författare: Elisabeth Abiri 

Antal sidor: 20

Tillgänglig på: I boken Jämförande Politik (Upplaga 1) av Jessica Lindvert & Isabell Schierenbeck ISBN 9789147086535

Vad texten handlar om 

Detta kapitlet ger en översikt av migration och asylrätt och utforskar olika förklaringsmodeller till hur migration hanteras. Kapitlet belyser spänningarna och motsättningarna som florerar inom asylpolitikens sfär. Två fallstudier, Bosnienflyktingarna och Kosovoflyktingarna utforskas för att belysa dessa mekanismer. 

Viktigaste resultat

“Ett talande exempel på att asylinvandringen uppfattades som ett marginellt fenomen är att statistik om antalet asylsökande till Sverige inte finns tillgänglig före år 1985 – detta i ett land som annars har befolkningsstatistik på utvandrande från 1851 och invandrade från 1875” (s.280)

“Den svenska situationen avspeglar det statsvetarna Virginie Guiraudon och Christian Joppke (2001) kallar migrationspolitikens dilemma – att balansera mellan en väljarkår som är mer eller mindre negativt inställd till immigration, ett människorättsbaserat juridiskt ramverk och ekonomins behov av rörlig arbetskraft” (s.281)

“De immigrationspolitiska förändringarna under 1990-talet kan alltså bäst förstås om man ser dem som ett försök att hitta en samhällspolitisk acceptabel balans mellan gränskontroll och respekt för internationell rätt” (s.282)

“Ser vi på den europeiska utvecklingen sedan 1990-talet kan vi se en klar förflyttning från en mer indirekt och intern kontroll av immigrationen till en alltmer direkt och extern kontroll, vilket gör det ännu svårare för politiker att på ett rimligt sätt kunna binda samman den tydliga gränskontrollen med internationell rätts krav på att samtliga individer med flyktingskäl ska kunna söka fristad från förföljelse” (s.282) 

“I början av 1990-talet kunde asylsökande få fast uppehållstillstånd av fyra skäl: som “konventionsflykting” i enlighet med flyktingkonventionen, som “de-facto flykting”, som “krigsvägrare”, eller av “politisk-humanitära skäl”. De facto-flyktingars rätt till asyl infördes i praxis under 1960-talet och bekräftades genom en lagändring 1976. De skulle dock inte likställas med konventionsflyktingar (Melander & Nobel 1984, s.35-37). Krigsvägrares rätt till asyl infördes också som praxis under 1960-talet och i svensk lag 1976. Begreppet syftar på en person som riskerar at bli inkallad i ett krig mellan stater och utvecklades för att kunna ge asyl till amerikanska medborgare som kallats in till Vietnamkriget. Personer som fick uppehållstillstånd av så kallade politisk-humanitära skäl hade ofta flytt undan krig eller andra krigsliknande tillstånd utan att ha tagit aktiv del i striderna. Denna kategori har inte juridisk mening rätt till asyl, utan uppehållstillstånd kunde ges av humanitära skäl” (s.287) 

“Även om utlänningslagen inte explicit uttalade det gavs i princip samtliga personer som fått asyl alltså även permanent uppehållstillstånd. Detta var en princip man kommit överens om i riksdagen 1984 och som grundade sig på den uttryckliga uppfattningen att oavsett om en person i förlängningen skulle återvända hem (repatrieras) så var ett permanent uppehållstillstånd nödvändigt för att skapa den trygghet som behövs för att starta ett nytt liv i asyllandet” (s.287) 

“Vi kan här se att införandet av visumkravet formulerades för att understyrka den svenska regeringnens uppfattning att Sverige, i jämförelse med andra europeiska stater, hade tagit emot mer än sin del av de bosniska flyktingarna. Detta jämförande perspektiv tenderar att komma upp just när ett land är bland dem som på något sätt kan sägas ha tagit emot fler asylsökande än andra” (s.288) 

“I 1996 års proposition konstateras det bland annat att Sveriges möjligheter att föra en migrationspolitik som skiljer sig från andra europeiska länders har minskat (Prop. 1996/97:25).” (s.288) 

“Efter en flyktingpolitisk reform som trädde i kraft 1997 kunde 1999 års asylsökande ges uppehållstillstånd av två skäl. De kunde antingen ges asyl som konventionsflyktingar i enlighet med flyktingkonventionen eller så kunde de få uppehållstillstånd på grund av sitt “skyddsbehov”. En person med skyddsbehov definieras som a) en person som har välgrundad fruktan för allvarliga straff (dödsstraff eller kroppsstraff) eller tortyr eller annan omänsklig eller nedsättande behandling vid ett återvändande; b) en person som är i behov av skydd på grund av en väpnad konflikt (mellan eller inom stater) eller som inte kan återvända hem på grund av en miljökatastrof; c) en person som har välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sitt kön eller sin sexualitet.” (s.291) 

“Begreppet tillfälligt skydd – och alltså tillfälligt uppehållstillstånd – var nu infört som en möjlighet vid massflyktsituationer. Detta skydd skulle kunna ges en grupp “med skyddsbehov” för en begränsad tidsperiod oavsett om samtliga individer i gruppen hade rätt till asyl eller ej” (s.291-292) 

“Frågan om permanent uppehållstillstånd, som en gång hade varit så central i den svenska flyktingpolitiken, väcktes överhuvudtaget inte i relation till Kosovo flyktingarna. De personer som förflyttades till Sverige gavs alla tillfälliga uppehållstillstånd som varade 11 månader. Det sade i detta sammanhang att permanenta uppehållstillstånd kunde uppfattas som stöd för den etniska rensningen i Kosovo.” (s.292-293) 

“Till sist evakuerades knappt 3 700 Kosovoflyktingar till Sverige innan evakueringsprogrammet avslutades den 23 juni 1999. De första flyktingarna återvände hem redan den 26 juli 1999. Ett återvändandebidrag på  570 euro per capita eller 3429 euro per familj introducerade för att underlätta en repatriering av flyktingarna” (s.294) 

“Jämför man de 3 700 Kosovoflyktingar med de över 47 000 bosnier som fick permanent uppehållstillstånd i början av 1990-talet förstår man att den svenska asylpolitiken har genomgått en grundlig förändring i perioden mellan 1993 och 1999.” (s.294) 

“Här ser vi tydligt att uppfattningen om immigrationen och dess effekter och med den synen på flyktingfrågan skiljer sig åt mellan de två fallen – från att främst ses som en fråga om internationell solidaritet och mänskliga rättigheter uppfattas flyktingar allt mer som ett säkerhetshot. Eftersom säkerhetshot bör undvikas blir den logiska flyktingpolitiken, utifrån denna förändrade uppfattning, en flyktingpolitik som fokuserar på att undvika flyktingströmmar” (s.295)

Metoden för studien

• Policy analys

Ev förslag för vidare granskning

Uppdaterad granskning med förändringar implementerade från 2000. 

Sammanfattad av: Linnea Roslund Gustavsson