Avvisningar och utvisningar av ensamkommande flyktingbarn – Om effektivitet, värdighet och barnens bästa från tjänstemäns och gode mäns perspektiv

År: 2014

Typ av text: Rapport

Publicerad av: Polisutbildningens skriftserie, Umeå universitet

Språk: Svenska

Författare: Mehdi Ghazinour, Jonas Hansson, Lars Erik Lauritz, Mojgan Padyab, Johanna Sundqvist, Malin E. Wimelius & Kenneth Ögren

Antal sidor: 78

Tillgänglig på: http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:754906/FULLTEXT01.pdf

Vad texten handlar om 

“Denna rapport tar sin utgångspunkt i den svenska regeringens ställningstagande att barn som inte anses ha skyddsbehov eller andra skäl att stanna i Sverige ska kunna återvända hem på värdiga sätt. Samma regering har dock också tydligt uttalat att antalet av- och utvisningar väsentligen ska öka i förhållande till tidigare år. Det är den potentiella spänningen mellan skarpa krav på effektivitet i av- och utvisningsärenden å ena sidan och kraven på värdighet, respekt för mänskliga rättigheter och barnets bästa å den andra, som undersöks i den här rapporten. Fokus ligger på hur centrala aktörer förhåller sig till och tolkar dessa krav och på vad deras respektive förhållningssätt och tolkningar betyder för samverkan dem emellan.” (sammanfattning, c)

Viktigaste resultat

“De huvudsakliga slutsatser som framkommit i rapporten är att uppfattningar om och förhållningssätt till det effektiva och värdiga återvändandet skiljer sig åt bland de olika aktörerna i Västerbotten, Skåne och Värmland. Aktörerna gör egna tolkningar av begreppen effektivitet och värdighet, i vilka mening skapas utifrån professionella erfarenheter, roller och uppdrag. De största skillnaderna i uppfattning och tolkning har återfunnits mellan aktörskategorierna, inte mellan de tre fallstudierna. Polis och Migrationsverk anser generellt att effektivitet och värdighet går att förena. Poliserna och tjänstemännen på Migrationsverket har jämfört med de andra aktörerna oftare ett uttalat legalt perspektiv och ser både värdighet och respekt för barnens mänskliga rättigheter som inbäddade i det juridiska ramverket. Socialsekreterare, HVB-personal och gode män anser däremot generellt att ett återvändande mot ett barns vilja inte någonsin kan bli värdigt. De är också mer benägna att se det som att Barnkonventionen i relation till utlänningslagen hamnar i underordnad ställning. Vissa likheter mellan aktörerna har också kunnat identifieras. Samtliga betonar gott bemötande, god kommunikation och tydlig information i relation till de barn som fått av- eller utvisningsbeslut. Aktörernas olika förhållningssätt får konsekvenser för deras samverkan. Överlag kan samverkan i samtliga undersökta kommuner beskrivas som begränsad, oklar, personberoende och utan gemensamma mål. Aktörerna uttrycker brist på tillit och många upplever en känsla av ensamhet i sina roller. Goda erfarenheter av samverkan finns visserligen men det är tydligt att skilda professionella normer, organisationskulturer, erfarenheter och perspektiv försvårar samverkan.” (sammanfattning, c)

Perspektiv/teoretiska begrepp

 interorganisatorisk samverkan

Metoden för studien

• fallstudier i Skåne, Västerbotten och Jämtland i en kommun vardera
• totalt 49 intervjuer med handläggare på Migrationsverket, socialsekreterare, gode män, HVB-personal och poliser

Sammanfattad av: Josefin Åström