Godmanskap för ensamkommande barn: dilemman i det offentligas ansvar

År: 2019

Typ av text: Bokkapitel ingår i Barn, migration och integration i en utmanande tid. Helander & Leviner (red). ss. 107-126

Publicerad av: Ragulka Press

Språk: Svenska

Författare: Daniel Hedlund

Antal sidor: 20

Tillgänglig på: http://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:1298049/FULLTEXT01.pdf

Vad texten handlar om

En översikt av regelverket som styr godmanskapet i Sverige samt internationell och nationell forskning på området. Dilemman för godmanskapet för ensamkommande barn identifieras, där den gode mannens roll, uppdragets gränser, överförmyndarnas rekrytering av gode män, barnets möjlighet till deltagande i godmanskapet samt den potentiella spänningen mellan speciallagstiftning och likabehandlingsprinciper behandlas.

Viktigaste resultat

– “Idag (2018) är det möjligt att flera överförmyndare har mer tid att arbeta med rekryteringar, men i det fältarbete jag genomfört under 2017 och 2018 har jag vid flera tillfällen träffat handläggare som har beskrivit att de under det stora asylmottagandet 2015 enbart tog emot en elektronisk intresseanmälan från privatpersoner, gjorde kontrollslagningar och därefter meddelade den gode mannen via e-post att hen blivit utsedd, det vill säga en mycket begränsad kvalitativ bedömning. Flera av handläggarna berättade också att de aldrig själva hade träffat ett ensamkommande barn, även om de hade varit med om att barn hade kontaktat dem via e-post eller telefon … De informanter jag talat med, det vill säga gode män och representanter för överförmyndare (exempelvis överförmyndarhandläggare), anser därtill att Länsstyrelsens tillsyn av överförmyndaren är passiv och huvudsakligen handlar om att regelbundet undersöka ett utdrag av akter” (s. 118).

– Följande dilemman identifieras: “För det första är godmanskapet en provisorisk konstruktion som har som syfte att skydda barnet mot rättsförluster (Prop. 2005/06:46). Det handlar alltså snarast om en negativ rätt, det vill säga rätten att ”undgå” att gå miste om rättigheter. Utöver denna begränsade rätt verkar det oklart vad barnet ska ha rätt till genom sin gode man, det vill säga vad uppdraget innefatta […]

För det andra; även om den gode mannen inte har ett ansvar för den dagliga omsorgen, det vill säga att vara en vårdnadshavare fullt ut, så är hen ändå barnets ställföreträdare i rättslig bemärkelse. Det skapar en huvudsakligen ”byråkratisk” roll där den gode mannen ska bistå med blanketter och myndighetskontakter. Denna roll kan dock endast fullgöras om det finns en fungerande social relation där det finns tillräckligt mycket tid att etablera förtroende (Jahanmahan m.fl. 2018; Kohli 2007; Stretmo m.fl. 2013). Det verkar också vara vanligt att de gode männen uppfattar att de ofta behöver ”ta strid för ’sina’ barn” (Stretmo m.fl. 2013). Trots att det finns handböcker och andra rekommendationer om vad god man ska eller inte ska göra (se bland annat Fälldin m.fl. 2010; Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare 2017; Schéele m.fl. 2017; SKL 2018), så kan uppdragets gränser således ändå bli flytande i vardagssituationer. Detta kan skapa förvirring och missförstånd mellan den gode mannen och de barn som denne företräder, men också med andra formella aktörer i nätverket kring barnet.

För det tredje förefaller överförmyndare göra en begränsad kvalitativ bedömning av de gode männens lämplighet och det verkar också finnas betydande skillnader i rutiner för rekrytering och tillsyn mellan olika kommuner (Riksrevisionen 2017). Det kan skapa olika förutsättningar för hur nöjda de gode männen är och vilka som söker sig till uppdraget, vilket i sin tur påverkar de ensamkommande barnens mottagningsvillkor och rättigheter i praktiken.

För det fjärde ska barnet, om möjligt, ges möjlighet att yttra sig om den gode mannen (3 § tredje stycket LGEB). Detta blir dock i praktiken först möjligt vid ett eventuellt byte av en god man […] Det verkar dock inte ha gjorts systematiska kartläggningar om orsakerna till att en god man byts ut […]

För det femte verkar det finnas en spänning mellan att särskilt vilja skydda ensamkommande barn från rättsförluster genom speciallagstiftningen LGEB och att samtidigt inte ge dem det motsvarande skydd som hade tillkommit barn som är medborgare eller som har uppehållstillstånd genom en noggrannare utredning och förordnande av en särskilt förordnad vårdnadshavare.

För det sjätte förefaller det finnas en ambivalens mellan att skydda ensamkommande barn ”som grupp” och att samtidigt ha ett individ- eller barncentrerat perspektiv där utgångspunkten är att barnen kan ha mycket varierande behov. Att barnens åsikter verkar vara starka och polariserade mellan att å ena sidan se den gode mannen som en person som bryr sig nästan som en förälder skulle ha gjort och å den andra sidan som en otillgänglig främling (se Canow 2016), verkar också vara en indikation på att de individuella behoven är stora och skiftande. Det kan förstås som att det borde finnas ytterligare krav på en god mans kompetens och möjlighet att bemöta barnets förväntningar på ett rimligt sätt” (s. 120-21).

– “Redan idag är det praktiska utövandet av uppdraget, det vill säga varje relation mellan en god man och ett ensamkommande barn ett unikt samspel (Hedlund kommande). Det verkar därför vara svårt och förmodligen inte heller önskvärt att försöka etablera tydligare gränser för uppdraget genom att exempelvis utveckla detaljerade manualer för hur samarbete och interaktion mellan en god man och ett ensamkommande barn borde se ut. Förutom det uppenbara, att varje barn har individuella behov, kan också dynamiken mellan olika aktörer i det formella nätverket skifta i form, exempelvis beroende på hur den gode mannens personliga kontakt med ett visst boende eller en specifik socialsekreterare fungerar. Det verkar för närvarande inte finnas någon politisk diskussion om förändringar i lagstiftningen på godmanskapsområdet. Det innebär att godmanskapets konstruktion som en provisorisk lösning för att tillgodose barnens behov av ställföreträdare och den skiftande administrativa hanteringen sannolikt kommer att fortgå” (s. 123).

Perspektiv/teoretiska begrepp

Gräsrotsbyråkrat (Lipsky)

Metoden för studien

Forskningsöversikt samt analys av lag (2005:429) som styr godmanskapet i Sverige, samt analys av godmanskapet i ett vidare sammanhang.

Ev förslag för vidare granskning

“Djupare, empiriskt grundade insikter i godmanskapets dilemman [skulle] kunna bidra till bättre teoretisk förståelse för hur asylmottagarstater som Sverige utövar sitt ansvar för barn som i praktiken är statslösa (Bhabha 2011; Hedlund m.fl. 2018)” (s. 122).

“Eftersom uppdragets gränser redan kan vara otydliga i praktiken skulle det möjligen vara centralt att i forskning och inför utfärdande av rekommendationer resonera djupare om hur de gode männens stödjande potential kan bidra till att barnet får långsiktigare social stabilitet med utökad möjlighet till längre perspektiv på tillvaron. Det förefaller som att riktlinjer och rekommendationer idag fokuserar på just den byråkratiska funktionen (Fälldin m.fl. 2010; Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare 2017; Schéele m.fl. 2017; SKL 2018) utifrån logiken att om ett barn får mer stöd så kan andra barn uppfatta det som ojämlik behandling (se exempelvis Schéele m.fl. 2017). Det verkar emellertid inte vara omöjligt, ens med gällande bestämmelser, att skifta fokus en aning till att kartlägga hur fler gode män kan bli mer aktiva ställföreträdare som i högre grad reflekterar kring barnperspektivet. Då skulle perspektivet på likabehandling kunna inkludera högre ambitioner, i stället för att idealet Godmanskap för ensamkommande barn ska vara en god man som (endast) är en god byråkrat” (s. 122-3).

“Till följd av att godmanskapet är en institution som är länkad till barnets status som asylsökande individ utan uppehållstillstånd är eventuella risker med hur systemet med ställföreträdare fungerar särskilt betydelsefullt att uppmärksamma. Att fortsätta undersöka hur dilemman i godmanskapet för ensamkommande relaterar till den migrationspolitiska färdriktningen, välfärdsstatens utveckling och integration förefaller därför angeläget” (s. 123).