Tandvård för dem som inte kan betala. Etiska aspekter på tandvård för papperslösa

År: 2015

Typ av text: Bokkapitel

Publicerad av: Malmö Högskola, Odontologiska fakulteten 

Språk: Svenska

Författare: Gunilla Klingberg

Antal sidor: 14

Tillgänglig på: https://mau.diva-portal.org/smash/get/diva2:1407463/FULLTEXT01.pdf

Vad texten handlar om 

Diskuterar papperslösa tandvårdspatienter, professionsetik samt etiska dilemman inom tandvården. 

Viktigaste resultat

– “När det gäller oral hälsa och behov av tandvård finns två uppsatser som beskriver detta i Stockholm respektive Göteborg (5, 6). I Stockholm användes statistik från journalsystemet men det gick inte att urskilja gruppen papperslösa från asylsökande (5). Den information som gick att få fram för den större gruppen, där alltså den där även asylsökande ingår, visar att tandvården till barn och ungdomar och även vuxna främst handlar om fyllningsterapier. Tyvärr saknas djupare statistik och redogörelse för tandhälsa och utförd behandling. 

     I Göteborg undersökte studenter den orala hälsan hos en 54 papperslösa personer i åldern 22 till 58 år som uppsökte en frivilligorganisations tandklinik under en femmånadersperiod (6). Nästan alla hade varit asylsökande och fått avslag och i genomsnitt hade personerna varit papperslösa i 2 år. Elva personer hade sysselsättning eller försörjning, 53 av de 54 hade ont från munnen och 43 sökte på grund av smärta. Personerna hade ett genomsnittligt DMFT på 12,5 och i medeltal 1,9 karierad tand. Majoriteten av personerna hade erfarenhet av smärta från mun och käkar den senaste månaden och då i form av smärta som påverkat vardagen, lett till sömnsvårigheter etcetera. Kliniskt sågs också en hög frekvens av palpationsömhet från 6 käkledsmuskulaturen (hos 16 av 50 patienter som undersökts med avseende på detta). Mängden plack, gingivit och tandsten rapporterades vara hög. I rapporten gjordes en försiktig jämförelse med känd statistik från andra populationer och författarna pekar på en sämre tandhälsa och större vårdbehov bland papperslösa. Personerna tillfrågades också om allmän hälsa och 29 av 48 uppgav att de hade dålig eller mycket dålig hälsa och 41 av 48 uppgav sig vara missnöjda eller mycket missnöjda med sin livssituation. 

     Sammantaget visar dessa båda rapporter för det första att vi vet alldeles för lite om den orala hälsan hos en stor grupp människor i samhället. För det andra tycks den vård som personerna söker för främst handla om akuta tillstånd och smärta. Det finns inga belägg för att det skulle handla om personer som försöker använda en status som papperslös för att komma i åtnjutande av omfattande vård eller dyr lyxbehandling. Detta styrks också av berättelserna från många som engagerar sig i tandvård för papperslösa. De beskriver ofta snarare att personerna söker väldigt sent i ett sjukdomsförlopp och att de vill ha behandling som inte kräver flera besök. Uteblivanden är också vanliga. Det torde alltså röra sig om en grupp människor med olika grad av tandvårdsbehov, där tandhälsan sannolikt är sämre jämfört med andra som bor i landet. Vidare är det personer som skattar sin hälsa sämre än andra och där just övrig hälsa och livssituation gör att de har svårt att genomgå större behandlingar” (s. 5-6). 

– “En av de viktigaste och mest centrala etiska principerna inom vården är den så kallade människovärdesprincipen. I den svenska prioriteringsutredningen från 1995 (11) skriver utredaren att ”alla människor har lika värde och samma rätt oberoende av personliga egenskaper och funktioner i samhället”. Det handlar alltså om att alla människor, likväl som en enskild människa, har ett människovärde just för att de är människor. Värdet finns där alltid oberoende om människan är nyfödd, vuxen, döende, frisk eller sjuk. Inte heller faktorer som till exempel social ställning, utbildning, inkomst, begåvning eller etnicitet påverkar människovärdet. Inte heller juridiskt status som till exempel om personen uppehållstillstånd eller är papperslös påverkar människovärde. I prioriteringsutredningen fastslogs att det är människovärdet som är den viktigaste aspekten när man ska prioritera och fördela vårdens resurser. De övriga etiska principer som skulle användas i prioriteringen var i tur och ordning behovs- och solidaritetsprincipen samt därefter kostnadseffektivitetsprincipen … Utredningen betänkande införlivades sedermera i den svenska hälso- och sjukvårdslagstiftningen och i Hälso- och sjukvårdslagen (12) står att ”Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.” Någon motsvarighet finns inte i den svenska Tandvårdslagen (13) där det som jämförelse står att ”Målet för tandvården är en god tandhälsa och en tandvård på lika villkor för hela befolkningen.” Detta skulle kunna innebära en skillnad i hur samhället ser på patientens ställning inom hälso- och sjukvård jämfört med tandvård, men 8 lagstiftaren menar att så inte ska vara fallet. En patient ska ha samma ställning oavsett vilket vårdområde det gäller” (s. 7). 

– “Tandläkaren har att följa sin yrkesetik och enligt denna ska tandläkaren bistå andra människor med hjälp utan att göra någon åtskillnad mellan olika personer baserat på juridiskt status, social ställning, ålder, eller kön och så vidare. Här handlar det både om människovärdesprincipen och om godhets- och icke-skada principerna. Det som skulle kunna utgöra ett bekymmer för tandläkaren är om den papperslöse personen inte kan betala för sin behandling. Om tandläkaren arbetar i egen praktik kan hon/han själv välja om behandlingen ska ske till ett lägre pris eller kanske till och med utföras utan kostnad för den papperslöse (pro bono). Men om tandläkaren är anställd kan det vara mer komplicerat då någon annan, arbetsgivaren eller kanske landstinget, får stå för kostnaden. Det är inte självklart att man som anställd tandläkare har rätt att låta någon få vård utan att betala. Samtidigt finns det ett utrymme för en tandläkare att följa sitt samvete när en annan människa behöver hjälp” (s. 8-9). 

–  “Ur samhällets synvinkel är det problematiskt att göra åtskillnad mellan olika människor när det gäller hälsa och vård. Även om personen vistas olovlig i landet finns en förväntan om att samhället ska bistå av humanitära skäl. Det handlar dessutom om människor som ofta befinner sig allra längst ner på samhälsstegen i en mycket utsatt situation. Dessutom kan samhället vara betjänt av att meddela vård för att förhindra spridning av smittsamma sjukdomar och för att förebygga större vårdbehov som sannolikt blir mer kostsamma. Baserat på detta resonemang bör även personer som är papperslösa ha rätt till vård. Nästa dilemma handlar följaktligen om vilken slags vård de ska vara berättigade till. Personen själv har förmodligen mest fokus på att få hjälp med akuta besvär. Bland de papperslösa finns även personer som flytt undan krig och oroligheter. Det är inte ovanligt att personerna är traumatiserade på grund av upplevelser i hemlandet eller under flykten och även erfarenheter från tortyr kan förekomma. Detta påverkar i allra högsta grad personernas hälsa och möjligheter att ta emot vård. Ibland kan det vara svårare för dessa personer att acceptera och klara av löstagbara konstruktioner och varför de av bland annat psykiatriska skäl kan behöva hjälp med rehabilitering med fastsittande protetik. Det kan alltså finnas ett behov av mer avancerad behandling jämfört med vad andra medborgare behöver” (s. 9). 

– “ I Sverige har Riksdagen fattat beslut om att utlänningar som vistas i Sveriges utan nödvändiga tillstånd ska ha rätt till vård (14). Lagstiftaren gav landstingen ett ansvar för vården och ville att papperslösa skulle ha rätt till ”vård som inte kan anstå”. Detta begrepp var inte vidare definierat, varför Socialstyrelsen fick ett uppdrag utreda frågan. I detta arbete samverkade Socialstyrelsen med representanter 11 från olika vårdprofessioner och i rapporten tar man avstånd från begreppet ”vård som inte kan anstå” med motiveringen att ”begreppet inte är förenligt med den etiska plattformens människovärdesprincip” (15). Istället pekar man på att det ska vara den behandlande läkare eller tandläkaren som i det enskilda fallet avgör vilken behandling som patienten behöver. Det innebär att sedvanliga prioriteringsprinciper ska gälla. Socialstyrelsens klara ställning i frågan har också lett till att vårdprofessionerna nu vill att lagtexten ska ändras avseende uttrycket ”vård som inte kan anstå”.

 Ytterligare en viktig aspekt ur etisk synvinkel är att den vård som ges uppfyller patientsäkerhetsmässiga krav. I detta ingår förutom att man hittar vägar för identitetskontroll att man säkerställer journalföring så att man kan följa behandlingen för en given patient. Vården ska också hålla samma höga kvalitet som för andra grupper” (s. 10-11). 

Sammanfattad av: Alva Nissen