Förvar under lupp

År: 2012

Typ av text: Rapport

Publicerad av:  Röda Korset

Språk: Svenska

Författare: Maite Zamacona Aguirre

Antal sidor: 70

Tillgänglig på: http://d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/ffiesvu23cq2djwms3gx.pdf

Vad texten handlar om 

Rapporten är en del av Svenska Röda Korsets projekt ”Förvar under lupp” (medfinansierat av Europeiska flyktingfonden) vilket syftar till att öka kunskapen om förvarsinstitutets tillämpning hos berörda aktörer (lagstiftaren, rättstillämparen och andra berörda myndigheter samt asylsökande och biträden/ombud) i Sverige, samt även att bidra till att rättssäkerheten i förvarsbeslut ökar genom att sprida resultat och rekommendationer från undersökningen. Målet med projektet är även att bidra till att belysa hur förvarsinstitutet används i Sverige genom att studera om det tillämpas enligt intentionen i utlänningslagen, det vill säga att tillämpande myndigheter iakttar restriktivitet vid bedömningen av förvarsfrågor och att förvarstagna utlänningar endast i undantagsfall placeras i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest. För att undersöka om den nuvarande regleringen tillämpas enligt lagstiftarens intention, studeras enskilda förvars- och placeringsbeslut samt domar med fokus på hur de rättsliga och faktiska grunderna för besluten motiveras. Studien genomförs utifrån ett svenskt perspektiv och genom en analys av ett representativt antal beslut och domar under en begränsad tidsperiod (totalt 953 st).

Viktigaste resultat

“Bristen på tillämpning av proportionalitetsprincipen är något som genomsyrar resultatet av studien. Detta kommer till uttryck i besluten om förvarstagande, i bedömningarna om huruvida det föreligger synnerliga skäl för förlängning av förvarstiden samt vid beslut om placering i kriminalvård, häkte eller polisarrest. Det går inte att utläsa av besluten och domarna huruvida en individuell prövning av principen i varje enskilt fall faktiskt har genomförts. Om en intresseavvägning ändock är gjord är den i vart fall inte motiverad eller dokumenterad i beslutet eller avgörandet – något som torde vara en förutsättning.

     Den alternativa metoden till förvar som den svenska lagstiftningen ger möjlighet till, uppsikt, används inte i den utsträckning som lagstiftaren avsett. Resultatet visar att det i den absoluta majoriteten av besluten inte görs någon individuell bedömning av om den, för den enskilde, lindrigaste åtgärden uppsikt kan användas i stället för förvar. I beslut och avgöranden från Migrationsverket och domstolarna förs sällan något resonemang om varför inte uppsikt kan anses tillräckligt. I beslut från Polisen refereras inte ens till lagstiftningen om uppsikt. Utan uttryckligt lagstöd om vilken åtgärd som ska övervägas initialt tycks det inte vara självklart för de tillämpande myndigheterna att först överväga om syftet med ett eventuellt förvarstagande kan uppnås genom att utlänningen ställs under uppsikt. 

     Analysen visar att det sällan förekommer en sammantagen bedömning vid beslut om verkställighetsförvar. Det är särskilt tydligt då individen vid något tillfälle uttalat en ovilja att återvända till hemlandet. Oaktat övriga omständigheter tas detta ofta som intäkt för att personen kommer undanhålla sig en framtida verkställighet och kan därmed föranleda beslut om förvar från myndigheten. Detta skiljer sig från individer som uttalat att de kommer medverka till en eventuell verkställighet där man i vissa fall, trots dessa uttalanden, beaktat övriga, personliga omständigheter som ändå föranlett ett beslut om förvar.

     Studien visar att avskiljandet i praktiken inte tillämpas enligt lagstiftarens intention. Bestämmelsen om avskiljande används inte självständigt utan endast som en förutsättning för ett beslut om kriminalvårdsplacering. Främsta anledningen till att placera förvarstagna personer i kriminalvård, häkte eller polisarrest på grund av säkerhetsskäl är att Migrationsverkets lokaler och personal inte är rustade för att ta hand om individer som visar hotfullt beteende eller personer med självskadebeteende. Detta leder till att personer som visar självskadebeteende många gånger placeras inom kriminalvården enbart på den grunden att de utgör en fara för sig själva” (s. 6-7).

Ev policy-rekommendationer

“Enligt proportionalitetsprincipen borde varje kontroll- eller tvångsåtgärd som vidtas föregås av en intresseavvägning i syfte att pröva om olägenheterna med åtgärden står i rimlig proportion till vad som står att vinna med den. Bristen på tillämpning av proportionalitetsprincipen är en röd tråd som går genom alla analyserade beslut. Resultatet visar att någon sådan avvägning i regel inte görs idag … Även om det har hävdats att proportionalitetsprincipen gäller utan lagstöd visar analysen i rapporten att den inte tillämpas som avsetts. Resultat från rapporten tyder på att det är otydligt för tillämpande myndigheter huruvida proportionalitetsprincipen är tillämplig eller ej. Förvarsutredningen har föreslagit att en bestämmelse i utlänningslagen om att en kontroll- eller tvångsåtgärd endast får användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden bör införas. Vårt resultat visar att en kodifiering av principen där det tydligt framgår att en intresseavvägning måste föregå såväl ett beslut om en kontroll- eller tvångsåtgärd som genomförandet av den är önskvärd” (s. 62-63). 

Metoden för studien

Undersökningen bygger på kvalitativ analys av hur förvarsbeslut från Migrationsverket och Polisen, placeringsbeslut från Migrationsverket samt avgöranden om förvar och placering från de tre migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen motiveras.

Sammanfattad av: Alva Nissen