VITTNESMÅL - UTVISNING SOM INTE KAN VERKSTÄLLAS

Ett nej är ett nej. Det är ett mantra från Migrationsverket som diskuteras i flera av intervjuerna i Asylarkivet. Aziz som levt i Sverige med obekräftade praktiska verkställighetshinder under lång tid, beskriver detta i termer av riktlinjer som medarbetarna på Migrationsverket måste följa.

Aziz: Jag vet inte ifall det är såna riktlinjer som kommer men att de måste förhålla sig till sina interna siffror. Och då … jag blir ett papper för dem och det är jag medveten om så jag har till och med skrivit till min nuvarande handläggare [skratt]. Jag sa ”Jag förstår att jag är ett papper, ett dossiernummer för er, men låt oss se på det här. Hur kan vi lösa det här? Nu när ni ändå inte ser mig som en människa men låt oss lösa det på det sättet som det går att lösa”. Så jag är medveten om det men … och jag har också landat i att ju mer … Jag tänker lite så här ”Ja, men vad får en … vad får dem att ändå hålla sig till nej?” Och då tänker jag så här … Ja, men jag tänker på en medarbetare på Migrationsverket som ändå ska hålla sig till nej och inkomma med väldigt så här ogenomtänkta argumentationer, då måste den på något sätt ändå först inse att det inte går att verkställa det här och man kommer ju ingenstans men det är en del av arbetsuppgiften, att se till att säga nej. Hur mycket än det tar emot så ska man förhålla sig till de siffror. Har man sagt nej så ska man försöka, så länge som möjligt, att behålla det här nej:et och försöka bli av med den här personen. Att utvisa så många som möjligt. Men när man ändå inte kan utvisa så ändå är man inte heller villig att ge uppehållstillstånd och det är det jag inte förstår. Varför är det så? Det är det jag inte fattar. Jag förstår att man kan till en viss del pusha och försöka visa ”Ja, men okej, så här funkar det. Har du fått ett utvisningsbeslut så ska du utvisas”. Men när man inte kan utvisas, då måste man ändå inse det och säga så här ”Ja, men okej då. Vi kommer inte längre än så här”.

Citatet hämtat ur Asylarkivet