Den 22 april 2016 publicerar Migrationsverket ett rättsligt ställningstagande (SR 10/2016) som rör beviskrav och procedur vid praktiska hinder mot att verkställa utvisningsbeslut. Det handlar både om verkställighetshinder som Migrationsverket kan behöva ta hänsyn till redan vid ett första beslut i grundärendet och sådana verkställighetshinder som uppstår efter utvisningsbeslut. Enligt ställningstagandet innebär Migrationsöverdomstolens praxis i båda fallen att den sökande måste ”styrka” (ett mycket högt beviskrav) att det finns ett konkret hinder mot verkställighet.
Om det inte finns andra skäl för uppehållstillstånd, men det finns ett tidsbegränsat hinder mot att verkställa ett utvisningsbeslut, så kan utlänningslagens paragraf 5:11 om tillfälliga verkställighetshinder användas. Om avsikten bara är att skjuta upp utvisningen så kan ett sådant tillfälligt tillstånd ges samtidigt med ett utvisningsbeslut.
Om verkställlighetshindret är permanent finns det ingen särskild paragraf för uppehållstillstånd. Då måste paragraf 5:6 om ömmande omständigheter användas. Men det finns enligt ställningstagandet ”ytterst begränsat utrymme” för att bevilja permanent tillstånd för en vuxen bara för att en utvisning inte går att verkställa. Det kan aldrig vara ett praktiskt verkställighetshinder om en vuxen sökande skulle kunna återvända på egen hand.
Att möjligheten till uppehållstillstånd av ömmande omständigheter kommer att begränsas ytterligare genom den tillfälliga lagen kommenteras inte i detta ställningstagande. Möjligheten att ge uppehållstillstånd efter mycket lång tid i Sverige om utvisning skulle bli oproportionerlig enligt Europakonventionens principer nämns ändå.