VITTNESMÅL - FÖRÄLDRARNA SÄGER ”STICK HÄRIFRÅN”

Ragnhild och Kerstin som engagerat sig som stödpersoner för barn utan vårdnadshavare berättar om sina erfarenheter av vad som händer ensamkommande som fyllt 18.

Ragnhild: Det är orimligt det som hände barnen, som man behandlade på detta sätt. Och som inte heller hade några föräldrar. Socialtjänsten ska vara föräldrarna, och föräldrarna säger “Stick! Stick härifrån, belasta oss inte mer. Du får inte sova här någon mer natt”. Det var ju så.

Kerstin: Allt runt den killen fallerade. Det är ju också en sak som gör att vi ville berätta, eftersom han blev orosanmäld två gånger och kommunen väljer att inte göra någonting. Jag försökte med skolan, där faller det mellan stolarna. God man blev kontaktad gång på gång av både mig och Ragnhild och vi säger att den här killen mår verkligen jättedåligt, han pratar varje dag om att ta sitt liv.

Eva har överklagat socialtjänstens agerande i förvaltningsdomstolen flera gånger när socialtjänsten skrivit ut ungdomar på detta sätt och haft “framgång” med det som hon säger.

Eva: Så jag började då. De killar som hade blivit utskrivna började jag överklaga, med hänvisning till att det [inte] finns någon självklarhet i att socialtjänsten kan göra så. I vissa fall sa förvaltningsrätten “Ja, kommunen har gjort rätt och han ska återinskrivas i kommunen”. I vissa fall så skrev de “Nej”. Och det är ju lite intressant, så jag försökte jämföra dem. Varför säger de ja här och nej där? Jag kan inte ge någon förklaring till det. Ofta har det berott på hur kommunen har formulerat sitt beslut när de har skrivit till ungdomarna.[…]. Men då hävdar kommunen “men vi har rätt att ompröva det”, men då har vi sagt så här: “Ja, ni har rätt att ompröva det, men ni har ju redan omprövat det”. För grunden till placeringen är att dom är under 18 år, och om de inte farit med osanning, “om ni har trott på dom då så har egentligen inget förändrats bara för att en annan myndighet är av en annan åsikt, dom har inte farit med osanning. Och ni ska göra en sammanvägd bedömning, er egen bedömning. Ni ska kolla vad skolan tycker, kanske god man, kanske idrottsföreningar.” Men dom har bara sagt så här: “Men Migrationsverket säger så”, och då har vi svarat: “Nej, men det är felaktigt. Om ni ska göra en ny bedömning så måste ni väga in alla aspekter och ni har redan gjort en bedömning, så det är ganska mycket som ska till för att ni ska ändra er uppfattning.” Men dom flesta kommunerna har inte känt till det här, utan dom ser bara att pengarna försvinner, och att Migrationsverket tar hand om dom.

I en annan intervju beskriver Pia och Matilda, som arbetar just i socialförvaltning, hur det kändes att behöva meddela sådana beslut.

Pia: Familjehem är tills barnet är 21. Eller har gått ut gymnasiet eller som längst till 21. Men sen är det här hemska med om man är asylsökande och får ett negativt … Jag klarade inte av det där. Eller jag tyckte att det var fruktansvärt när jag jobbade i [kommun], att sitta och säga till somaliska flickor som hade fyllt 18 att ”nej, nu kan inte … nu lämnar socialtjänsten. Nu tar Migrationsverket över”.
[…]
Matilda: Det är som Pia säger, det var hemskt att sitta på de där mötena. För det var också så fort. Det var att det fattades ett beslut. Sen vet jag inte om det hade hjälpt om det hade tagit längre tid. Men jag kommer ihåg bara att det var så här från en dag till en annan, ”nu ska alla träffas, alla 18-åringar och de ska skrivas ut till Migrationsverkets egna boenden”. Och ungdomarna hade ingen koll och … Ja, man var tvungen att berätta det här och ungdomarna bara grät och mådde skitdåligt.

Johanna, som också är socialarbetare kommenterar utvecklingen att frivilliga får ta över som ett exempel på hur det har spridit sig en rasism i samhället som har påverkat hur man på den egna arbetsplatsen ser på asylsökande ungdomars – och vuxnas – behov och rättigheter.

Johanna: Ja, men också att [socialtjänsten] hänvisar till frivilliga organisationer för sånt som samhället borde hjälpa till med. Och vi vet att de frivilliga hjälper jättemycket [ungdomar som på grund av] gymnasielagarna inte har rätt till bostad, hjälper papperslösa. Jag kan tycka att det blir så vidrigt då att hänvisa även de som vi borde hjälpa, som ensamkommande som vi ska hjälpa med boende och ekonomi tills de går ur gymnasiet. Ja, åtminstone fram till hösten de fyller 20, när de har rätt till CSN. Och där har vi såna som av olika anledningar har slutat bo i våra bostäder och sen behöver det igen, för att de kanske inte har … och då har de hänvisats till frivilligföreningen här då, via familjehem, för att de ska utröna sina egna möjligheter. Men det där tycker jag blir så … Man gör inte det med andra ungdomar! Och andra ungdomar har föräldrar som de i de allra flesta fall kan hoppa hem till om det inte funkar i studentlyan, eller vad det är.

Citaten hämtade från Asylarkivet, sid 194, 245 och 261