Asyl- och migrationspolitik: väktare av den svenska modellen
År: 2016
Typ av text: Bokkapitel
Publicerad av: I Daniel Silander och Mats Öhlén (ed.), Svensk politik och EU: Hur svensk politik har förändrats av medlemskapet i EU. Stockholm: Santérus Förlag
Språk: Svenska
Författare: Anna Parkhouse
Antal sidor: 16
Tillgänglig på: http://du.diva-portal.org/smash/get/diva2:1070424/FULLTEXT01.pdf
Vad texten handlar om
Kapitlet beskriver relationen mellan EU-medlemskapet och den svenska asyl- och migrationspolitiken genom att framförallt redogöra för hur olika EU-fördrag inlemmats i svensk lagstiftning och Sveriges roll i EU:s gemensamma migrationspolitik, men föregås av en en genomgång av svensk migrationspolitik från andra världskriget fram till idag.
Viktigaste resultat
Om Sverige och EU
“Om flyktingkrisen är ett resultat av en omvärld i kris och konflikt är krisen i hanteringen av flyktingmottagandet i stora delar ett resultat av ofullständigheten i det gemensamma europeiska asylsystemet. Misslyckandet med att säkerställa ökad solidaritet mellan EU:s medlemsstater, såsom föreskrivet av Lissabonfördraget, (TFEU, Art 80 Lissabonfördraget), blev tydlig när medlemsstat efter medlemsstat stängde sina gränser. Initialt ledde detta till att Sverige tillsammans med framförallt Tyskland ensam fick axla ett stort ansvar i flyktingmottagandet.” (1)
“Ända sedan inrättandet av asylpolitikområdet har den svenska regeringen drivit på för en mer överstatlig politik, vilket varit helt i motsats till den annars svenska traditionella mellanstatliga förda politiken i EU. Framförallt sedan Nicefördraget har svenska regeringar fört en aktiv politik för att EU ska ta ett utökat gemensamt ansvar, både avseende en mer effektiv lagstiftning (borttagande av vetorätten i Ministerrådet) och en förstärkt gemensam asylpolitik (ersättning av miniminivåerna med enhetliga) (Andersson 2008).“ (11)
“Här har Sverige snarare haft rollen som policyentreprenör och en pådrivare av politikutvecklingen. (12)
“Inriktningen på asylpolitiken både i Sverige och EU37 vilar i ökande grad på två ben. Å ena sidan fokuseras på att effektivisera etableringen av de som beviljats uppehållstillstånd genom att ”korta vägen” till arbete och studier. Detta betyder att fler aktörer, som t.ex. Arbetsförmedlingen, fått en nyckelroll i mottagandet. Å andra sidan fokuseras på vikten att effektivisera återvändandet för dem som fått avslag på sin ansökan.” (11)
“I samband med flyktingkrisen drev den svenska regeringen initialt en fortsatt generös asylpolitik, dock med betoningen att återvändandepolitiken sågs som en förutsättning för att fortsatt kunna garantera asylrätten (Regeringsförklaringen, 15 september 2015). Misslyckandet med att ”säkerställa ökad solidaritet mellan EU:s medlemsstater” (Regeringens skrivelse 2013/14: 73, 16) och i syfte att begränsa tillströmningen av flyktingar till Sverige, skulle dock föranleda en rad restriktioner. I december 2015 beslutade svenska regeringen om införandet av gränskontroller och transportöransvar gentemot Danmark från januari 2016. Paradoxalt nog betyder detta att den politik och de direktiv som Sverige tidigare motvilligt anammat i form av strängare gränskontroller och resandet av högre murar externt, nu även anammats av Sverige med skillnaden att gränskontrollerna rests internt inom EU. “ (11)
“Eftersom den gemensamma asylpolitiken också, och i ökande grad, knutits allt närmare politiken för att bekämpa den irreguljära invandringen har detta också förutsatt en gemensam politik för effektivare gränskontroller. Här har anpassningstrycket varit större på svenska regeringar så till vida att svenska regeringen tidigt motsatt sig detta. Direktivet om det utvidgade transportöransvaret stötte härvidlag på stort motstånd i början av 2000-talet. Även om man senare inlemmade direktivet i svensk lag fanns fortfarande farhågan att detta kunde komma att underminera asylrätten och då speciellt avseende ensamkommande barn” (13)
“Vad gäller EU-medlemskapets effekter på flyktingmottagandet kan man inte notera någon egentlig påverkan, åtminstone inte fram till 2015. 1994, innan EU-medlemskapet, beviljade Sverige ett stort antal uppehållstillstånd av asylskäl till flyktingar från Västra Balkan. 2006 och sedan mellan 2013 och 2015 har Sverige också beviljat ett stort antal uppehållstillstånd av asylskäl till framförallt irakiska flyktingar (2006) och till syriska flyktingar (2013-2015).” (13)
“I slutet av 2015… Förutom stängningen av gränsen mot Danmark, med införandet av transportöransvar, infördes också strängare lagstiftning avseende uppehållstillstånd och anhöriginvandring. Återinförandet av interna territorialgränser är dock inte begränsat till Sverige utan den akuta flyktingsituationen har lett till en snöbollseffekt så till vida att fler och fler medlemsstater också stängt sina gränser. Detta strider inte bara mot Schengenkonventionen utan utmanar också hela fundamentet av EU-samarbetet som baseras på den fria rörligheten.” (13)
Historia som är intressant
“En stor del av debatten på asylpolitikområdet under 1970- och 1980-talet handlade om rättssäkerheten i asylprocessen, framförallt gällande de långa handläggningstiderna (SOU 1988: 2), men även gällande överklagandeprocessen. På grund av massiva protester mot en rad avvisningsbeslut beslutade sig regeringen slutligen för att avhända sig det ansvaret till Utlänningsnämnden som inrättades 1992 (Regeringens proposition 1991/92: 30).” (3)
“Den mer restriktiva synen på asylinvandringen som växte fram i Sverige under första hälften av 1990-talet sammanföll med en period av djup ekonomisk kris och politisk turbulens (Abiri 2000; Appelqvist 2000). Så även om Sverige de facto var det land i Europa som under Balkankrigen tog emot flest flyktingar (per capita) skedde det parallellt med införandet av striktare regleringar. Regleringarna handlade både om införande av visumkrav för vissa folkgrupper samt att man från och med 1994 i större utsträckning började tillämpa tidsbegränsade tillstånd, så kallade temporära skydd. Systemet baserades på två principer: å ena sidan ansvaret att skydda större flyktinggrupper i massflyktssituation, å andra sidan nödvändigheten av att detta ansvar skulle vara tidsbegränsat (Black & Koser 1999; Appelqvist 2000).” (4)
“Mot bakgrund av den kritik som länge riktats mot den svenska asylpolitiken hade den nytillträdda socialdemokratiska regeringen, i november 1994, tillsatt en parlamentarisk utredning för att se över asylrätten. Revideringarna handlade framförallt om att bredda grunderna för asylskyddet, med speciellt fokus på ensamkommande barn och barns asylskäl, samt att sänka beviskraven (Regeringens proposition 1996/97: 25). Även om asylpolitiken i EU endast var i ett tidigt skede underströk man att det var viktigt att harmonisera lagstiftningen med EU:s (Regeringens proposition 1996/97: 25). 1995 hade Sverige också ansökt om medlemskap i Schengen där Sverige blev medlem den 25 mars 2001. Det mest omdiskuterade med Schengenmedlemskapet kom att utgöras av det utvidgade transportöransvaret som Ministerrådet beslutat om i juni 2001. 27 Alla politiska partier, förutom Moderaterna och Socialdemokraterna, motsatte sig direktivet och menade tillsammans med Förenta nationernas flyktingkommissariat (förkortning: UNHCR, från det engelska namnet: United Nations High Commissioner for Refugees) och flera ickestatliga organisationer att direktivet riskerade att underminera asylrätten (Spång 2008). ” (9)
“Skyddsgrundsdirektivet, som först antogs 2004 och reviderades 2011, anger regler för vad som anses utgöra grund för internationellt skydd. 29 Som en konsekvens av direktivet tillkom därmed två nya skyddsgrunder i svensk lagstiftning, ‟alternativt skyddsbehövande‟ och ‟skyddsbehövande i övrigt‟.30 Den senare kategorin, som inte har någon internationell motsvarighet, tillkom för att fånga upp de som inte skulle omfattas av EU-direktivet. Inlemmandet av skyddsgrundsdirektivet i svensk lag får anses ha ytterligare utsträckt asylskyddet i Sverige. Dessutom, och på basis av EU-direktivet om tillfälligt skydd av flyktingar vid massiv tillströmning, inlemmades också detta i 2006 års utlänningslag.31 Som ett resultat av dessa temporära skydd fick ett stort antal, framförallt irakiska flyktingar och ensamkommande barn, uppehållstillstånd i Sverige mellan 2006 och 2007 (Migrationsverket). Nästa massiva flyktingtillströmning under perioden 1995 – 2015 inträffade under 2013-2015 och utgjordes framförallt av flyktingar som flydde kriget i Syrien (Migrationsverket). Inlemmandet av direktivet om tillfälligt skydd i svensk lag var oproblematiskt eftersom Sverige redan 1994 och innan EU-medlemskap använt sig av temporära skydd vid mottagandet av flyktingar från Västra Balkan” (10)
“Dublinförordningen har sedan den blev juridiskt bindande i Sverige varit kontroversiell, framförallt med avseende på hur den riskerar att underminera asylrätten speciellt avseende ensamkommande barn (Spång 2008). Den reviderade förordningen, som började tillämpas 1 januari 2014 åtgärdar rättssäkerheten för ensamkommande barn samt inför en mekanism för tidig varning om det föreligger en kris i en medlemsstats asylsystem. På basis av mekanismen har Sverige beslutat att inte skicka tillbaka asylsökande till ursprungsland, t.ex. Grekland, p.g.a. att asylsystemet inte anses tillräckligt rättssäkert (Migrationsverket).” (10)
