Gäster i välfärden? Föräldraskap i asylprocessen

År: 2010

Typ av text: Bokkapitel, ingår i Mellan det förflutna och framtiden Andersson, Ascher, Björnberg & Eastmond 

Publicerad av: Göteborgs universitet Centrum för Europaforskning

Språk: Svenska 

Författare: Marita Eastmond

Antal sidor: 23

Tillgänglig på:   

https://www.gu.se/sites/default/files/2020-12/Mellan%20det%20f%C3%B6rflutna%20och%20framtiden.pdf

Vad texten handlar om 

Artikeln fokuserar de utmaningar asylsökande föräldrar ställs inför under asylprocessen. Hur hanterar de sin föräldraroll under de premisser asylprocessen kännetecknas av, hur ser de på “barnets bästa” samt värnar om detta, vad skulle kunna stödja dem i deras föräldraroll och därmed även främja barnens välbefinnande? Studien omfattar tio asylsökande familjer med ursprung i Balkan, Mellanöstern och Afghanistan. 

Viktigaste resultat

– “Förutom att ge barn skydd, var fostran och skapa en möjlig framtid, genom skola och utbildning, föräldrars primära uppgift, om än med lite olika betoningar beroende av klassbakgrund och tidigare erfarenheter. Under asylprocessen kom dock uppfostran att spela en underordnad roll, oftast för att vissa regler tycktes vara tillfälligt satta ur spel under denna tid; i vissa fall var det för att gränsen mellan barn och vuxna blev diffus. En positiv erfarenhet för en del föräldrar var att de kunde lämna över viss auktoritet och ansvar till andra vuxna, i synnerhet lärare som de kände förtroende för” (s. 93).

– “Att ge barn en fysiskt trygg miljö var ett starkt motiv att lämna hemlandet. Samtidigt levde våldet och otryggheten vidare i en del barns inre värld. Föräldrarna var samstämmiga när det gäller barnens avsevärt förbättrade välbefinnande efter ankomst till Sverige och i synnerhet efter inträde i skolan; det fanns dock i flertalet familjer något eller några barn som led av återkommande mardrömmar, svårigheter att sova och rädsla för olika saker. Vad kunde de som föräldrar göra för sina barn i dessa situationer? Som svar på min fråga om de kände behov att prata med barnen om vad de varit med om, svarade flertalet nej … Deras sätt var istället att vara fysiskt nära, att lugna och trösta” (s. 94). 

– “Ett sätt att skydda barnen från svåra minnen kan vara att inte påminna dem om det som varit. Föräldrarna försökte således inte aktivt hantera barnens minnen av skrämmande upplevelser genom att ta initiativ till att tala med dem om det som hänt. De kunde se hur det gjorde barnen illa, ”de blir upprörda, oroliga av att tala om detta” Föräldrar kan också känna sig för osäkra och utan distans till dessa händelser för att klara av sådana samtal” (s. 95).

– “Föräldrars fokus låg på att stabilisera barnens situation i nuet där fysisk närhet och tröst syntes vara den självklara responsen, snarare än att blicka tillbaka och ”prata”. Blicken var nog snarare riktad framåt. En skyddande tystnad kunde även vara förebyggande, som när man inte invigde barn i förestående svårigheter … Att inte inviga barnen i planer på flykt, risker för avvisning eller annat som berör dem speglar också en syn på föräldrarollen som den som hela ansvaret vilar på. Denna attityd – att föräldrarna alltid vet bäst och inte inviger barnen i alla planer de har för familjen – är en del i trygghetsskapandet. Föräldraansvaret är omfattande och förväntat av både föräldrar och barn. Som asylsökande blir då förmågan att vara förälder och ta ansvar en av de mest brännande frågorna” (s. 95-96). 

– “Det djupaste problemet enligt föräldrarnas utsagor ligger, inte oväntat, i deras beroendeställning och begränsade kontroll över familjens situation. Flera uppgav behovet att skydda barnen från de försakelser som de knappa omständigheterna krävde. Att vara beroende, framför allt att inte kunna försörja sina barn gav upphov till en känsla av skam, även om situationen kunde berättigas som något ”nödvändigt men tillfälligt ont” (s. 96). 

– “Föräldrarnas osäkerhet om huruvida de förstått reglerna rätt, oro för att upplevas som ”krävande” av Migrationsverket, eller om de helt enkelt blivit utsatta för godtycke (andra familjer hade kanske lyckats bättre) speglade en oklarhet inom myndigheten om hur extra resurser fördelas (se vidare Ottosson, denna skrift). Tvetydigheten kring särskilda bidrag är också ett bra exempel på hur motstridiga principer mellan välfärd och restriktivitet kom till uttryck i praktiken Det är sannolikt lätt att bli kränkt och känna skam i en beroendesituation där så mycket upplevs ligga utanför egen kontroll. Till detta kommer känslan att egen kunskapsbrist (språk, asylprocess) begränsar utrymmet att handla för familjens bästa. Inför sina barn vet man inte längre bäst” (s. 97).

– Barn axlar föräldrars ansvar: “Som asylsökande tycktes många barn ställa lägre krav på föräldrarna, inte minst genom att hålla tillbaka sina egna behov och önskningar; detta framskymtade mest i intervjuer med barnen själva och det är inte säkert att föräldrarna alltid uppmärksammar det” (s. 98). 

– “Att förstå regelverk och rutiner vad gäller mottagande och asylprövning uppfattades av asylsökande föräldrar i denna studie som angeläget men långt ifrån enkelt. Det handlar givetvis om individers egna resurser, som utbildning, språklig kompetens och sociala kontakter. Men det handlar också om tillgänglighet och kvalitet på själva informationen. De som behärskade engelska hade lättare att inhämta information och göra sig förstådda, medan andra blev beroende av tolk; skillnaden är delvis en klassfråga. Det som uppfattas av myndigheter som detaljer eller formsaker kan bli viktiga för den mottagande parten: Kallelser från Migrationsverket till exempel angav sällan vad som skulle avhandlas på mötet och gjorde det svårt för både vuxna och barn att förbereda sig” (s. 103). 

– “Våra intryck och observationer vid möten i det lokala mottagandet är att bemötandet är respektfullt och tjänstvilligt (även om forskarnas närvaro säkerligen påverkat situationen). Dock var avgränsningar inte alltid klart uttryckta och/eller uppfattades inte alltid av de asylsökande. Uttryck för välvilja eller visst undvikande av svåra frågor som t ex avslag och återvändande kunde hos en del asylsökande uppfattas som om möjligheterna var bättre och förhandlingsutrymmet större än de egentligen var. Vid de samtal som däremot rörde dessa ”tunga” frågor föreföll distansen till de asylsökande öka; beslut och regelverk tydliggjordes och framhölls som tvingande, icke-förhandlingsbara, och bortom tjänstemannens kontroll. Här var det frågan om en tydligare maktutövning och en förskjutning i spänningsfältet från välfärd och omsorg till restriktivitet och kontroll. I andra sammanhang reproduceras snarare dubbelheten i den lokala handläggningen, så att budskap och förhållningssätt hos handläggare inte alltid blir entydiga och lätt kan uppfattas som godtyckliga” (s. 104). 

– “ För föräldrar i denna studie var drivkraften att ge barnen en möjlig framtid och förmågan att vara en god förälder handlade om just detta; att skapa ett nytt och säkert”hem” var den mest brännande frågan för de vuxna i denna studie. Barnen sades utgöra asylprocessens mening, och hur denna process utföll var också för många en prövning av deras moraliska halt som förälder. Asylprövningen och huruvida den upplevdes som rättsäker hade störst betydelse för både föräldrars och barns hälsa och välbefinnande. Familjemedlemmarna föreföll ömsesidigt beroende av varandras när det gällde välbefinnandet: Medan barnen menade att de mår bra när föräldrarna mår bra var det omvända också sant; familjemedlemmarna framstod som kommunicerande kärl i det relativt slutna system som dessa familjer utgjorde under tiden som asylsökande” (s. 106). 

Perspektiv/teoretiska begrepp

Analysen grundar sig i en uppfattning av människor som sociala aktörer med förmåga att handla medvetet (agens) för att förändra sina livsvillkor.

Metoden för studien

Djupintervjuer och samtal, men även en bredare etnografisk ansats som inkluderar observation: tre familjer har följts i deras kontakter med Migrationsverket och juridiska ombud.

Ev policy-rekommendationer

– “Introduktionen informerar nyanlända vuxna om rättigheter och skyldigheter inom ett antal områden som Migrationsverket bedömer är av vikt för asylsökande, som boende, ekonomi, och asylprövning; även representanter för samhället i övrigt (fr a polis, sjukvård, arbetsförmedling och frivilligorganisationer) beskriver sin verksamhet. Föräldrarnas egna prioriteter i denna fas tycktes dock fokusera på asylprövning och möjligheten att arbeta (förutom barnens skolgång). Organisation och pedagogiskt upplägg vid dessa tillfällen, med många teman och komprimerad information, gav lite utrymme till kommunikation både inom och utanför den givna dagordningen. Ett barnperspektiv saknades nästan genomgående, både när det gäller processens påverkan på barn, och när det gäller information riktad till barn. En fråga som återkom i vår studie rörde hur snart man kan vänta sig besked på asylansökan. Introduktionen gav besked om en genomsnittlig väntetid; och fördröjningar sades vara avhängiga asylsökandes förmåga och vilja att styrka sin identitet. När beskeden i verkligheten tog längre tid, skapade det hos föräldrarna osäkerhet om varför -hade man förstått rätt eller var man helt enkelt bortglömd i systemet? Ett enkelt underhandsbesked från Migrationsverket torde kunna göra stor skillnad . Att utforma en effektiv Introduktion om så komplicerade processer är en svår uppgift med de små resurser som står till buds för ansvariga handläggare. En mer pedagogisk framställning med nyttjande av moderna tekniker som Power point och annat visuellt material skulle dock enkelt kunna förbättra förståelsen. Tidigare asylsökande skulle eventuellt kunna medverka på olika sätt med sina erfarenheter. I vilket fall skulle en utvärdering av Introduktionen med hjälp av deltagare och tolkar kunna öka både förståelse och relevans” (s. 103-4). 

– Kontinuitet i handläggning genom att varje familj har en viss bestämd handläggare. 

– “Värdet av muntliga förhandlingar var en huvudpoäng i den nya instans- och processordningen som inrättades 2006 och möjligheten att komma till tals borde utgöra ett riktmärke i arbetet med asylsökande i olika delar av verksamheten. Frågan hur man kommer till tals, på vems villkor, med vilka kunskaper om de kriterier som gäller för bedömningen av ens trovärdighet är betydligt svårare. Inte minst när det gäller återvändande är både transparens och delaktighet av stor vikt. Återvändande är ju oftast inte frivilligt även om det ofta betecknas så. I detta skede är maktutövningen tydlig och ”reglering” snarare än ”omsorg” står i förgrunden. När ärenden överlämnas till Polisen för verkställighet innebär det för dem som måste återvända att de har att förlita sig på en myndighet som representerar en anonym och oförutsägbar makt, som dessutom av många associeras till våld och tvång snarare än förhandling och omsorg. Vid detta överlämnande påbörjas dessutom en ny och oviss väntetid där det inte alltid är möjligt att få klara besked om vilka reella möjligheter som ges till att påverka när och hur återresan kan ske. Ovissheten begränsar också eventuella möjligheter att förbereda sin återkomst till ursprungslandet och bristen på kontroll över situationen i detta läge är sannolikt starkt påfrestande. Rutiner kring återvändande förefaller en svag länk i asylprocessen och behöver ses över vad gäller transparens, rättssäkerhet och delaktighet för att underlätta för dem som måste återvända” (s. 105). 

– “Möjligheten till arbete under tiden som asylsökande var genomgående en viktig fråga för föräldrarna i denna studie, också för att ett arbete efter introduktionen av ”arbetslinjen” 2008 framställdes som en viktig möjlighet för asylsökande att få uppehållstillstånd i Sverige även efter ett avslag som asylsökande. De stora hinder som i praktiken finns för detta, framför allt att uppfylla villkoren att finna en arbetsgivare villig att erbjuda en tillsvidareanställning, innebär att reformen inte uppfattas som seriös av inblandade aktörer i mottagandet eller de asylsökande själva. Samtidigt aviserar staten ökat intresse för arbetskraftsinvandring, i synnerhet av tidsbegränsat slag, genom s.k. cirkulär migration (Justitiedepartementet 2009). Mot bakgrund av detta borde redan gjorda reformer för asylsökande göras mer realistiska; möjligheten att vidare förstärka dessa bör också undersökas vidare inom ramen för pågående policyutveckling på området” (s. 105). 

Sammanfattad av: Alva Nissen