Vad krävs för att få skydd?

År: 2011

Typ av text: Rapport

Publicerad av: Svenska Röda Korset och Raoul Wallenberginstitutet för mänskliga rättigheter och humanitär rätt

Språk: Svenska

Författare: Alexandra Segenstedt & Rebecca Stern

Antal sidor: 41

Tillgänglig på: http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:639919/FULLTEXT01.pdf

Vad texten handlar om 

Rapporten är en av produkterna i forskningsprojektet Vad krävs för att få skydd? – En studie av gränsdragningsproblem mellan olika grunder för uppehållstillstånd som genomfördes av Raoul Wallenberginstitutet för mänskliga rättigheter och humanitär rätt (RWI) i samarbete med Svenska Röda Korset. Projekttiden var 1 oktober 2010–21 oktober 201.

Rapporten handlar om “hur gränsdragningen mellan olika grunder för uppehållstillstånd i utlänningslagens kapitel 4 och 5 tillämpas i praktiken. Tanken har även varit att analysera i vilken mån de krav som ställs för uppehållstillstånd är rimliga, i enlighet med lagstiftarens intentioner samt förenliga med Sveriges internationella åtaganden. Intentionen har vidare varit att diskutera möjliga förändringar och alternativa tillvägagångssätt i rättstillämpningen.” (6)

‘Könsrelaterad förföljelse’, ‘Tillskriven uppfattning (religiös/politisk)’ och ‘Inre väpnad konflikt’ har varit delar av lagstiftningen som stått i fokus.

fokus att man får skydd på rätt grund [detta även innan olika grunder gav olika uppehållstillstånd]

Viktigaste resultat

“2006 års reform av utlänningslagen innebar, utöver en ny process- och instansordning, även vissa förändringar i de materiella reglerna jämfört med tidigare lagstiftning. Förändringarna som infördes i och med 2006 års lag berörde bland annat uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov respektive humanitära skäl. Sådana förändringar var införandet av kön eller sexuell läggning som grund för flyktingskap, införandet av ”välgrundad fruktan att på grund av andra svåra motsättningar i hemlandet utsättas för allvarliga övergrepp” som en komplementär skyddsgrund samt utmönstring av begreppet humanitära skäl till förmån för lydelsen ”synnerligen ömmande omständigheter”. De två sistnämnda ändringarna gjordes för att skapa en tydligare gränsdragning mellan olika grunder för uppehållstillstånd, och för att undvika att så kallade politisk-humanitära skäl bedöms inom ramen för vad humaniteten kräver, istället för utifrån ett skyddsperspektiv. I januari 2010 trädde nästa förändring rörande skyddsgrunder i kraft då Europeiska Unionens (EU) skyddsgrundsdirektiv slutligen inkorporerades i svensk rätt. Detta innebar bland annat att utlänningslagen anpassades till direktivets statusreglering och att en ny kategori komplementärt skyddsbehövande infördes; alternativt skyddsbehövande. Därmed innehåller utlänningslagen idag sammanlagt sju olika alternativ enligt vilka en asylsökande kan beredas skydd i Sverige, samt ytterligare en grund som härrör sig till humanitetens krav. Det framstår således vid en första anblick som att det finns en mångfald av alternativ för skyddsbehövande. Frågan är emellertid hur bedömningarna av tillämpligheten av respektive skyddsgrund görs och vilka krav som ställs på den enskildes individuella skyddsbehov för att uppehållstillstånd ska komma i fråga. Enkelt uttryckt: vad krävs för att få skydd?” (5-6)

“icke ändrade besluten [i migrationsdomstolarna] … resonemangen sällan når så långt som till gränsdragningsproblem utan stannar i frågor om trovärdighet, om förföljelsen är tillräckligt allvarlig samt hemlandsmyndigheternas möjlighet att erbjuda skydd” (7)

“Möjligen är det så att det land varifrån den klagande kommer har stor betydelse i den meningen att det i fråga om vissa länder står helt klart att staten vare sig vill eller kan skydda heterosexuella kvinnor eller HBT-personer mot av staten, direkt eller indirekt, sanktionerade övergrepp. Finns det lagstiftning eller liknande och åtminstone en ansats till att vilja genomdriva den i praktiken tycks bedömningen svårare, vilket illustreras i avgörandena rörande KRG [kurdiska Irak] och DRC [Demokratiska Republiken Kongo]. Finns det möjligheter till internflykt måste dessa bedömas inte bara efter om det i allmänhet går att förvänta sig att detta alternativ används; det måste vara rimligt i det enskilda fallet.” (37)

“analys av hur 4 kap. 2 a § [övrigt skyddsbehövande pga väpnad konflikt] används vid situationer av väpnad konflikt. Emellertid finns inte mycket vägledning att hämta i de domar som ingår i studien då det inte förekommer ett enda exempel på resonemang kring 4 kap. 2 a § och förekomsten av inre väpnad konflikt. Istället är det uteslutande 4 kap. 2 § [alternativt skyddsbehövande] som används vid dessa situationer. En möjlig slutsats tycks vara att migrationsdomstolarna i alla fall inte hittills funnit 4 kap. 2 a § särskilt användbar, och att lagstiftarens intentioner med två olika bestämmelser gällande likartade situationer än så länge inte tycks ha fått förväntat genomslag.” (38)

“I flera av de analyserade domarna förs ett resonemang där det rörande vissa länder anses tillräckligt att en konvertit kan påvisa en genuin övertygelse för att skydd enligt 4 kap. 1 § ska beviljas. Detta är av stor vikt då domstolen med detta resonemang betonar den grundläggande rättigheten att leva i enlighet med sin religiösa övertygelse. Något likartat resonemang förs inte gällande politisk åskådning, vilken indikerar att domstolarna gör en gradskillnad mellan dessa olika rättigheter; något som visserligen är i enlighet med hur man ser på inskränkbara respektive icke inskränkbara rättigheter i internationella konventioner om civila och politiska rättigheter (däribland Europakonventionen) men som inte motiverar att olika mycket tyngd läggs vid det genuina i en persons övertygelse vid bedömningen av skyddsbehov.” (39)

“En annan fråga är varför domstolarna i många beslut väljer att diskutera genuiniteten i åsikten eller uppfattningen när det redan konstaterats att den kommit till hemlandsmyndigheternas kännedom. Om en sökande uppfattas ha en ”avvikande” politisk eller religiös uppfattning som kan föranleda en risk vid ett eventuellt återvändande – är detta inte i sig tillräckligt för att skyddsbehov ska anses föreligga?“ (39)

“Bland de studerade rättsfallen har vi kunnat skönja en tendens främst rörande kvinnor från Somalia (där det vid tiden för vår studie ansågs råda inre väpnad konflikt i huvudstaden, alternativt i större delar av landet). I flera av dessa fall skulle domstolen kunna ha diskuterat om inte den risk kvinnorna löpte att utsättas för förföljelse eller skyddsgrundande behandling hade sin grund i deras vägran att följa rådande normer för hur en kvinna ”bör” bete sig och agera; något som skulle kunna motivera flyktingstatus. Trots detta beviljades kvinnorna uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande med anledning av den rådande inre väpnade konflikten utan att någon diskussion kring förföljelse på grund av politisk eller religiös övertygelse fördes (inte heller könsrelaterad förföljelse togs upp). Frågan är således om detta innebär att det enligt nuvarande praxis är svårt att bli bedömd som flykting när det konstaterats råda en yttre eller inre väpnad konflikt i den region varifrån man flytt? Eller, alternativt, en sådan prövning sker men den synliggörs inte i domskälen? I båda fallen finns en risk för att transparensen i bedömningen, och därmed också rättssäkerheten, åsidosätts.” (40)

“Tolkningen och tillämpningen av skyddsgrunderna i utlänningslagen och gränsdragningen dem emellan framstår vare sig som enhetlig eller lätt att överblicka. De tre migrationsdomstolarna tycks (med reservation för att denna slutsats utgår från domar under en begränsad tidsperiod) skapa sin egen interna praxis, även om de uppenbarligen inspireras och tar intryck av varandra. I flera viktiga frågor saknas vägledande avgöranden från Migrationsöverdomstolen – å andra sidan är det inte självklart att migrationsdomstolarna alltid använder sig av den vägledning som faktiskt finns. Slutligen kan konstateras att den otydlighet i utlänningslagstiftningen som lagstiftaren strävade efter att eliminera genom införandet av klara och komplementärt detaljerade bestämmelser kring skydd fortfarande finns kvar. Detta är knappast en revolutionerande insikt; däremot något för lagstiftaren att ta hänsyn till vid framtida revidering av en redan flera gånger modifierad och ändrad lagtext. Studiens resultat förstärker denna slutsats. Oavsett lagens utformning är det emellertid av central betydelse att personer som söker skydd bedöms enligt samma kriterier samt att tillämpningen av lagen genomsyras av förutsägbarhet; två grundläggande förutsättningar för ett rättssäkert asylsystem.” (40)

Metoden för studien

“domar rörande asyl från de tre migrationsdomstolarna i Stockholm, Göteborg och Malmö under perioden november 2010 – februari 2011, ett antal av Migrationsverket beviljade asylansökningar under april respektive november 2010 samt för frågeställningarna relevanta avgöranden av Migrationsöverdomstolen sedan 2006. Av migrationsdomstolarnas domar inkluderas samtliga domar där domstolen ändrat Migrationsverkets avslagsbeslut samt 20 slumpmässigt utvalda avslagsbeslut per månad och domstol.” (7)

konventionell rättsvetenskaplig metod

470 avgöranden från migrationsdomstolarna i Stockholm, Göteborg och Malmö och 250 beslut från Migrationsverket

Sammanfattad av: Josefin Åström